1. Dom Hemingway (2014): Att man en dag skulle få se en ovanligt biffig, försupen och smått psykotisk Jude Law med massiva polisonger och svikande hårfäste inleda en film med en explosiv monolog om sitt könsorgan var det nog ingen som väntade sig. Inte ens jag var beredd, som sett fram emot den här filmen väldigt väldigt länge. Men det är inget annat än en genialisk öppning, och därifrån tas vi med på en vild, testosteronstinn och gränslöst underhållande resa ner i smutsen på de brittiska gatorna. Regissören och manusförfattaren Richard Shepard sparar inte på krutet någonstans, språket kan omöjligt bli mer vulgärt, adrenalinet tar aldrig slut och skådespelarna pepprar fram sina klockrena, dräpande repliker som om det inte finns någon morgondag. Alla verkar ha haft så otroligt roligt när de gjorde den här filmen och det smittar av sig på oss som ser den. Svordomar, droger, sex och diverse absurditeter regnar verkligen ner, men med kärlek.

    Read More

     
  2. "Om mannen, myten, legenden Marlon Brando (1924-2004) varit vid liv hade han fyllt hela 90 år idag, något som nästan känns svårt att greppa. Genom åren har han levererat otaliga prestationer av absolut världsklass och anses av många - inklusive mig själv - vara en av de tveklöst största skådespelarna genom tiderna. Som allt från Vito Corleone till Jor-El visade Brando att han kunde förlora sig själv i vilken typ av roll som helst, och skänkte sina karaktärer en oändlig pondus och tyngd. Likt alla stora konstnärer lever han fortfarande kvar i sina verk och sitt arbete, trots att han tragiskt nog lämnade oss för tio år sedan. När man än vill kan man därför besöka och njuta av den tidlösa Brando, den Brando som aldrig dör, och honom hurrar vi för idag."

    Kolla in min artikel om Marlon Brando på MovieZine.se!

     
  3. Snowpiercer (2013): Den sydkoreanska legenden Bong Joon-ho gör här sin engelskspråkiga debut (drygt 80 % av filmen är på engelska) med en adaption av den franska serieromanen Le Transperceneige. Trots att jag ser och tycker om en del sydkoreanska verk - som exempelvis I Saw the Devil, Oldboy och The Chaser - var jag helt obekant med Joon-ho innan den här, så när förtexternas snöflingor började falla fylldes hela kroppen med nyfikenhet. Vi kastas obarmhärtigt in i en nära framtidsvärld där jorden decimerats till ett genomfruset och obeboeligt ingenmansland, resultatet av ett misslyckat (eller snarare lite väl lyckat) försök att stoppa den globala uppvärmningen. De fåtal människor som överlevde katastrofen finns ombord på det enorma och självförsörjande tåget “Snowpiercer” som blivit ett eget komplett samhälle. De främre vagnarna styrs av de rika som lever i total överflöd, medan fattigdom och misär är vardag i de bakre vagnarna. Missnöjet är heltäckande, maten genomvidrig och jämlikhet ett minne blott. Det dröjer inte länge innan en revolution börjar ta form, en revolution som ska komma att överraska på alla möjliga sätt.

    Read More

     
  4. The Grand Budapest Hotel (2014): Jag har alltid haft lite av ett speciellt förhållande till regissören Wes Anderson - vars säregna stil är alldeles underbart unik - och hans verk. Många beskyller honom för att göra filmer med gudomlig yta och estetik men väldigt lite innehåll rent karaktär- och storymässigt, något jag till viss del måste hålla med om. Svagheten i majoriteten av hans filmer är faktiskt just detta; dräpande brister under den polerade fasaden. Men samtidigt är jag kluven, då hans The Royal Tenenbaums är en av mina absoluta favoritfilmer och en av de filmer som gör att jag älskar denna konstform så pass mycket som jag gör. Men nu är det snart 13 år sedan den landade på biograferna, och ända sedan dess har jag väntat och hoppats på att Anderson ska nå den oerhörda nivån igen, att han en dag kommer toppa sitt mästerverk eller leverera något minst lika bra. Den vackra, efterlängtade dagen är nu äntligen kommen.

    Read More

     
  5. 12 Years a Slave (2013): Filmer som man behöver gräva lite ordentligt i innan man verkligen kan greppa allt som skildras har jag alltid haft extra stor respekt för. Detta slaveri-epos från eminenta Steve McQueen är definitivt en sådan film, och det tog mig hela tre tittar innan jag kunde uppskatta den till fullo och kapitulera känslomässigt. Jag såg den för första gången på Stockholms Filmfestival i slutet av förra året och sedan den landat på VOD har jag sett om den två gånger. Jag är en mästare på att se om filmer - säkert hälften av alla filmer jag ser på ett år har jag sett tidigare - men det är sällan jag ser en film så här pass många gånger på kort tid. Anledningen just den här gången är att det finns så ohyggligt mycket att omsätta, både känslomässigt och i berättelsen. Det är så mycket sorg och smärta att man inte riktigt vet var man ska göra av allt, så man försvarar sig mot det istället. Både första och andra gången “lyckades” jag med försvaret, men nu får jag äntligen erkänna mig besegrad.

    Read More

     
  6. Mitt försök att komma ikapp den internationella filmmarknaden från lilla Sverige fortsätter i högt tempo. De flesta 2013-filmer som jag av olika anledningar missade på bio - eller som har haft svidande sen release - finns nu tillgängliga på bluray och VOD, vilket gör det hela väldigt mycket enklare. Till följd av detta har jag nu sett ytterligare ett antal filmer som det snackades mycket om förra året och som det fortfarande snackas om i de flesta fallen. Nedan har jag skrivit kortrecensioner av tre - Inside Llewyn Davis, August: Osage County och Saving Mr. Banks - som jag sett under de senaste dagarna, samt två - Her och American Hustle - som jag helt enkelt inte haft tid att skriva om.

    Read More

     
  7. "Det spelar ingen roll hur många dokumentärer man än ser, man kommer ändå aldrig hitta något i stil med "The Act of Killing". Den beträder ny mark, hanterar teman som bara viskats om tidigare och är ovillkorligt unik. Den obekväma känslostormen är oundviklig, men på alldeles fantastiskt vis.

    Regissören Joshua Oppenheimer befann sig i Indonesien och arbetade med en helt annan film när grundpelarna bakom den här landade i hans knä år 2001. Han började då gräva i den så kallade “massakern i Indonesien” som ägde rum mellan 1965 och 1966. Enligt uppgifter dödades minst en halv miljon (vissa hävdar att siffran ligger närmare 2,5 miljoner) misstänkta kommunister på synnerligen brutala vis av inhyrda dödspatruller, ofta bestående av gangsters och yrkesmördare. De “bevis” som gjorde att man räknades till kommunisterna var ofta långsökta på sant McCarthy-vis. Just folkmord är inte direkt ovanligt i den dokumentära världen, men här skildras det ur ett helt nytt perspektiv.”

    Kolla in min fullständiga recension av The Act of Killing på MovieZine.se

     
  8. Nebraska (2013): Ända sedan mästerverket Sideways (2004) har jag varit ett fan av regissören och manusförfattaren Alexander Payne, men det är inte förrän på senare tid som jag börjat uppskatta honom så pass mycket som jag gör i skrivande stund. Det var nämligen genom ögonen på en annan regissör - Jason Reitman - som jag verkligen började greppa Paynes storhet. Jag dyrkar verkligen Reitmans verk, och när han ständigt refererar till Payne som en stark inspirationskälla blev det en helt naturlig utveckling att jag började gräva mig djupare ner i dennes meritlista. Jag har sett alla hans filmer (de flesta fler än en gång) och tycker om vissa mycket mer än andra, men jag imponeras alltid av hans vision och stil. Payne har nämligen en oerhörd känsla för människoskildringar och skriver med hjärta och värme. Han leker ofta med satir och svart humor, men den där ljuvliga värmen sipprar ändå alltid igenom, vilket gör helheten till något subtilt och finstämt.

    Read More

     
  9. GIFF14 - Dallas Buyers Club"Let me give y’all a little news flash. There ain’t nothin’ out there that can kill fuckin’ Ron Woodroof in 30 days."

    Det är så Ron (Matthew McConaughey) reagerar när han år 1985 får reda på att han har AIDS. Berättelsen är sann, och beskedet kom som ett slag i solar plexus. Som den Texas-inkokta manly man, rodeo-entusiast och homofob som han är kastar han direkt ifrån sig det och försöker övertala sig själv om att det är sjukhuset som blandat ihop blodproverna. Hur kan han ha AIDS, det är väl bara “faggots” som får den sjukdomen? Snart inser han att så inte är fallet, och tänker tillbaka på den där gången då han hade oskyddat sex med en drogmissbrukande kvinna. Han accepterar sin situation och upplever hur hans vänner och kollegor direkt tar avstånd från honom och inte vill ha något med honom att göra. Istället skiftar han fokus i livet helt, och bestämmer sig för att förlänga de ynka 30 dagar han fått av sina läkare. Först försöker han lägga vantarna på medicinen AZT och lyckas med det, men får efter en period av egen research veta att den verkar mer negativt än positivt. Istället får han gå utanför det konventionella systemet och importerar icke godkända läkemedel, som han sedan använder själv och säljer vidare till andra.

    Read More

     
  10. Filmer som pushar mediet framåt blir färre och färre för varje år som går. Ekonomisk instabilitet i världen gör att de stora filmbolagen allt mer satsar på de finansiellt säkra korten; reboots, prequels, sequels och franchises. Det ska vara så tandlöst, universellt och icke-komplext som möjligt, för då drar man mycket folk till biograferna och pengarna rullar in. Visst är detta ett fullt förståeligt tänk, då produktionsbolag är företag som alla andra och måste gå med vinst. Men samtidigt är det så förkrossande tråkigt för alla som känner passion för film. Man skedmatas med samma berättelser, samma karaktärer, samma tematik och samma upplägg nästintill varje gång man sätter sig i biosalongen. Det är en fördummande, hjärncellsdräpande process, vars maskineri aldrig tycks se några gränser. Som tur är finns det en parallel utveckling som går åt rätt håll, nämligen att det med tiden blir billigare och enklare att göra film. Den snabba digitala utvecklingen har lett till en utbredd tillgång av de verktyg som behövs för att skapa rörliga bilder, vilket är fantastiskt. Detta är också något som man hoppas kommer uttnyttjas allt mer av visionärerna, nytänkarna och de galna genierna vars riskfyllda projekt inte får ett enda öre av giganterna i branschen.

    Read More