1. The One I Love (2014): "Finns det en enda människa på denna planet som inte har tröttnat på den klassiska "dysfunktionellt par försöker hitta varandra igen"-mallen som ligger till grund för hälften av alla "romcoms"? Ytterst osannolikt. Även Charlie McDowells lysande "The One I Love" bygger till viss del på den mallen, men tack vare en tidig twist i handlingen blir resultatet något alldeles unikt. Filmen öppnar med en terapisession där vi möter det gifta paret Ethan (Mark Duplass) och Sophie (Elisabeth Moss) vars äktenskap inte riktigt har gått som de hade tänkt sig. Många olika faktorer – men framför allt ett ”snedsteg” som Ethan gjorde tidigare i relationen – har gjort att den romantiska magi som fanns där till en början nu är nere på minimum. Sexlivet är obefintligt, frustrationen växer och känslan av klaustrofobi i deras eget hem börjar bli kvävande. Efter ett helhjärtat försök att återskapa den första dejten misslyckas fatalt föreslår deras psykolog (Ted Danson) att de ska spendera en helg i en mysig sommarstuga som finns tillgänglig för uthyrning. Han berättar varmt om hur han skickat andra par dit och att de kommit hem som nykära, vilket leder till att Ethan och Sophie bestämmer sig för att nappa på erbjudandet. 

    Läs min fullständiga recension på MovieZine genom att klicka här. 

     
  2. Calvary (2014): "Med ”The Guard” visade regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh att han är minst lika bra som sin bror Martin (”In Bruges”) på att kombinera skön svart komik med den bittra verkligheten. Med den förvånansvärt sorgliga ”Calvary” har han lyckats igen. Filmen inleder med en scen där den irländska pastorn James Lavelle (Brendan Gleeson) sitter i ett dunkelt biktbås och lyssnar på en av sina församlingsmedlemmars bekännelser. Man ser inte vem det är, men han berättar med sorg i hjärtat om hur han i sin barndom blev sexuellt utnyttjad av en präst och hur det har gett honom men för livet. På grund av detta är han fast besluten om att hämnas på den katolska kyrkan och det ska han göra genom att döda James – vars status som ”god präst” gör honom till en perfekt måltavla – om en vecka. Den anonyma mannen känner nämligen att mordet på en präst med dragning åt pedofili skulle vara ett alltför lindrigt straff för kyrkan. ”Get your affairs in order” säger han, och lämnar biktbåset."

    Kolla in min fullständiga recension av Calvary på MovieZine genom att klicka här. 

     
  3. På grund av kraftig tidsbrist de senaste veckorna så har jag dessvärre inte haft någon möjlighet att skriva långa fylliga recensioner av James Gunns Guardians of the Galaxy eller Jonathan Liebesmans Teenage Mutant Ninja Turtles, men det betyder inte att man inte kan hitta mina omdömen kring dessa filmer på annat håll. Jag är ju nämligen med och driver podcasten Filmmixern också (mer info om den finns i menyn ovan), och där har båda dessa filmer diskuterats i de senaste två avsnitten. I avsnitt 147 (hittas här) är det Guardians of the Galaxy som är huvudfilm, men det blir också snack om Jim Mickles sköna thriller Cold in July och “rockumentären” Mistaken for Strangers. I avsnitt 148 (hittas här) börjar vi med att prata lite om Robin Williams och hans oändligt tragiska bortgång, för att sedan snacka lite om filmsektionen på Way Out West och slutligen djupdyka i Teenage Mutant Ninja Turtles. Mycket filmgodis i båda dessa två alltså, så missa inte det! Framöver kommer det förhoppningsvis komma lite fler skrivna recensioner här på bloggen också. 

     
  4. Almost Famous (2000): “Med den delvis självbiografiska ”Almost Famous” berättar regissören och manusförfattaren Cameron Crowe om sin tid som tonårig skribent hos prestigefyllda Rolling Stone Magazine. Det är välgjort, fyllt av hjärta och laddat med gungig energi. Storyn tar vid år 1973 och i dess centrum hittar vi 15-åriga William Miller (en version av Crowe själv) som spelas av Patrick Fugit. William bor i San Diego och är omåttligt kär i journalistik och musik (särskilt rock), två intressen som han vill jobba med när han blir äldre. Han skriver så mycket han kan på fritiden och försöker få sina texter publicerade, samtidigt som hans oändligt överbeskyddande mamma (Frances McDormand) gör allt för att han ska söka sig till en ”säkrare” yrkesbana så långt borta från droger som möjligt. När hans texter hamnar hos den mytomspunna rockjournalisten Lester Bangs (Philip Seymour Hoffman) börjar karriären öppna upp sig på allvar.”

    Kolla in min fullständiga recension av Almost Famous på MovieZine.se genom att klicka här.

    Missa inte heller min intervju med Tony Revolori, nykomlingen som gör huvudrollen i Wes Andersons The Grand Budapest Hotel

     
  5. Dawn of the Planet of the Apes (2014): Om någon för bara fem år sedan hade kommit fram till mig och sagt att jag i framtiden skulle ha varma känslor kring en nystartad Planet of the Apes-serie hade jag skrattat åt dem. Jag gillar verkligen 1968-originalet med Charlton Heston, men efter Tim Burtons vedervärdiga remake (min recension) var konceptet för mig stendött. Till min och många andras förvåning befinner vi oss nu här, i en framtid där det har kommit två fantastiska delar i en filmserie om talande apor. Rupert Wyatt överraskade en hel värld med sin intelligenta Rise of the Planet of the Apes (2011) som överträffade alla förväntningar och nu har Matt Reeves (Cloverfield, Let Me In) tagit över stafettpinnen. Slutresultatet visar att en mer passande regissör hade blivit svår att hitta, då han ger oss en ytterst välgjord blockbuster som är lika smart som underhållande och lika vacker som komplex. 

    Read More

     
  6. Sabotage (2014): ”Hur tänkte du nu, David Ayer? Efter lyckade filmer som ”Training Day” (manus) och ”End of Watch” (manus och regi) känns det som att det är befogat att ha relativt höga förväntningar på en David Ayer-film. Inför ”Sabotage” gör man dock rätt i att sänka dem, då herr Ayer här visar att det kan gå käpprakt åt skogen även för honom. Efter nästan tio års filmuppehåll är guvernören, kroppsbyggaren, skådespelaren och legenden Arnold ”The Governator” Schwarzenegger tillbaka på banan igen efter tre filmer. I ”Sabotage” gör han rollen som den luttrade, avtrubbade och ultramanliga DEA-agenten John Wharton som kallas för ”Breacher”. Det smeknamnet är ingen slump, då han med sitt hårdnackade team (Mireille Enos, Joe Manganiello, Sam Worthington, Terrence Howard etc) gör livet – och döden – surt för diverse drogkarteller och knarkbossar. Trots att de ständigt står öga mot öga med liemannen flyter deras vardag på som den ska, fram tills den dag då de gör ett kolossalt övertramp.”

    Kolla in min fullständiga recension av Sabotage på MovieZine.se genom att klicka här

     
  7. Out of the Furnace (2014): "Scott Cooper – regissören bakom "Crazy Heart" – levererar här ett nyanserat porträtt av en risig amerikansk småstad i Pennsylvania som tagit stryk av globaliseringen. En gripande berättelse om hämnd och rättvisa vävs snyggt ihop med vass samhällskritik och fantastiskt skådespeleri. I huvudrollen ser vi Christian Bale, som spelar industriarbetaren Russell Baze. Hans liv tar en fruktansvärd vändning när han efter en kväll på krogen sätter sig bakom ratten och våldsamt krockar med en annan bil, en krock som tar livet av en hel familj. Samtidigt som Russell åker in i fängelse får hans lillebror Rodney (Casey Affleck) veta att han ska skickas tillbaka till krigets Irak för fjärde gången, och deras svårt sjuka far (Bingo O’Malley) blir allt sämre. Russells relation med vackra Lena (Zoë Saldana) slås också i spillror, och plötsligt är hela hans liv bortom all kontroll.”

    Kolla in min fullständiga recension på MovieZine.se genom att klicka här

     
  8. De tio hittills bästa filmerna från 2014

    När man sätter sig ner och reflekterar över det känns det smått ofattbart att mer än halva 2014 tillhör förfluten tid. Det var alltså hela sex månader sedan som jag skrev min lista över årets mest efterlängtade filmer, tid som jag inte riktigt kan greppa. Allt går så ofantligt fort, och för en tvättäkta filmnörd som mig själv är detta magiska medium ett av sätten man kan använda för att markera dagarna som passerar innan de är borta för alltid. I min “dagbok” på Letterboxd.com (hittas här) bokför jag alla de filmer som jag ser, sätter betyg på dem och skriver även - för det mesta - ett kort omdöme. Just nu när jag knåpar ihop detta blogginlägg har jag sett 176 filmer, en hygglig siffra med tanke på att 186 dagar av året har gått och att mitt mål ligger på en om dagen. Majoriteten av dessa - minst hälften - har jag antingen sett tidigare eller missat andra år, men jag ser också det mesta av det nya som släpps. Bland dessa har jag nu nedan sållat ut tio stycken som jag tycker utgör det allra bästa som visats på vita duken i år - hittills. Enjoy!

    Read More

     
  9. The Raid 2 (2014): "The movie hits so hard that your grandchildren will have bruises" skriver Colliders Matt Goldberg i sin recension av den här filmen, och bättre kan man nog inte sammanfatta den. Den brittiska regissören Gareth Evans (inte att förväxla med Godzilla-regissören Gareth Edwards) fortsätter att jobba i sitt hemland Indonesien och följer upp sin episkt explosiva actionrökare The Raid med en ännu mer explosiv film. I den första drog han nytta av en begränsad story som i princip enbart utspelar sig i ett och samma höghus, vars våningar avverkades i en farlig fart. Med The Raid 2 kör han motsatt taktik och väljer istället att expandera narrativet ut på de indonesiska gatorna och in i dess snåriga gangstervärld. Småskalig one location-action byts alltså ut mot ett komplext storskaligt epos med många aktörer och sidoberättelser. Evans tacklar iskallt denna enorma utmaning med ren och skär briljans, och utnyttjar fördelarna med det specifika formatet till fullo på samma sätt som i ettan. Resultatet är en mästerlig kampsports-opera som saknar motstycke i filmens historia.

    Read More

     
  10. Redan när jag i början av januari sammanställde min lista över det här årets mest efterlängtade filmer visste jag att David Ayers Fury låg väldigt högt upp på den, även om vi knappt hade fått se något material från filmen. Jag har massivt förtroende för Ayer helt enkelt, efter två fantastiska rullar - End of Watch och Training Day (enbart manus) - och ett antal kompetenta sådana; Street Kings, Dark Blue och S.W.A.T. Det alla dessa filmer har gemensamt är att de är stenhårda rakt igenom, med karaktärer och narrativ vars testosteronnivåer inte ser några gränser. När jag är i rätt “mode” är jag riktigt svag för den typen av film, och Ayer vet precis hur han ska initiera det. Med Fury gör han sin på förhand mest imponerande film hittills, när han kastar sig ner i en andra världskriget-stridsvagn med Brad Pitt, Shia LaBeouf, Michael Peña, Jon Bernthal och Logan Lerman.

    Read More