1. Trailern till Inherent Vice är här! Sedan jag började blogga lite mer sporadiskt för något år sedan är det väldigt sällan jag skriver om nya trailers som kommit ut. Det brukar jag istället hålla mest till twitter, där jag länkar och skriver någon form av kort omdöme. Men när världens absolut bästa - enligt min ödmjuka och högst subjektiva åsikt - manusförfattare och regissör Paul Thomas Anderson (mannen bakom exempelvis Boogie Nights, Magnolia, There Will Be Blood och The Master) släpper nytt så räcker inte 140 tecken särskilt långt. Tankarna och känslorna började sprudla redan imorse när jag vaknade, slog mig ner framför datorn och beskådade denna skruvade trailer (finns inbäddad längst ner i inlägget). Jag är alltid oerhört förväntansfull vad Anderson än gör, men det fanns ändå ett visst gnagande tvivel hos mig inför det här projektet. Framförallt handlar det om att jag tycker det är lite blekt att han nu för första gången regelrätt adapterar en annan persons verk (en roman skriven av Thomas Pynchon, som jag inte läst) istället för att skriva ytterligare ett av hans briljanta originalmanus. Sen kan man väl rent generellt säga att jag tycker att Anderson är som allra bäst när han gör sina mest allvarliga och mörka filmer - There Will Be Blood är min favoritfilm genom tiderna - och enligt tidiga reaktioner är detta inte en av dem.

    Read More

     
  2. Min första opera. Så länge tillbaka som jag kan minnas så har min mamma velat gå på opera. Vid väl valda tillfällen har hon berättat om hur hon alltid varit fascinerad av denna konstform, och hur hon skulle vilja uppleva det tillsammans med hela familjen. Det är just den där sista biten där som gjort att det har varit svårt att koordinera och få ihop, eftersom min yngre syster Lina bor i Skövde och jobbar inom det militära. Men det här året – då mamma fyllde 50 i maj – bestämde vi (jag, min flickvän Amanda, Lina, hennes pojkvän Jimmy, mamma och pappa) oss för att göra slag i saken och verkligen få det att bli av. Det fick vi också, när vi igår – efter evigt bilköande till följd av bokmässan – anlände till Göteborg och begav oss mot operan i hamnen efter lite restaurangkäk. Väl där köpte vi oss lite gott att dricka och letade oss upp till den balkong där vi skulle sitta. Vi slogs alla över hur oerhört vackert det var inne i själva “teatern” och började bli relativt förväntansfulla inför starten, vissa av oss mer än andra.

    Kolla in den fullständiga texten här på Östran. 

     
  3. Krönika: Svärtan bakom komiken. Reaktioner som ”jag är minst sagt skeptisk till det här” och ”NO NO NO!” kunde vi läsa här på MovieZine för några dagar sedan, när nyheten släpptes om att skådespelaren Vince Vaughn kommer göra en av huvudrollerna i den andra säsongen av HBO:s ”True Detective”. Det dröjer bara minuter, sen är motorsågen framme på flera håll. Förmodligen grundar sig den här typen av förutfattade åsikter i att man gärna förknippar Vaughn med hans komiska sidor och de många skräpkomedier som han medverkat i. Detta är helt förståeligt och på många sätt logiskt då de utan tvekan utgör den största biten av hans karriär, men det är samtidigt ett väldigt begränsat perspektiv. Det är ju nämligen så att han har gjort en del annat, och det är de titlarna man måste vända sig till om man ska kunna dra någon form av vettiga slutsatser kring hur prestationen i ”True Detective” kommer att arta sig. För om det är något vi vet om den serien så är det att den i princip ligger så långt ifrån komedi som man kan komma. Om man tar en närmare titt på Vaughns meritlista så uppenbarar de sig en efter en, filmerna där han verkligen har fått visa att han kan hantera långt mycket mer allvarliga och komplexa roller än Billy i ”The Internship”.

    Kolla in den fullständiga krönikan här på MovieZine.se!

     
  4. In Darkness (2011): "Med mästerverket ”Schindler’s List” fastetsad på världens näthinna för all framtid är det svårt för andra filmer om förintelsen att glänsa. Agnieszka Holland gör ett tappert försök med sin ”In Darkness” och når ganska högt, men inte ända fram. Den verklighetsbaserade och godhjärtade hjälten i den här filmen är Leopold Socha (Robert Więckiewicz) som vi möter i den polska staden Lwów år 1943. Han jobbade som kloakarbetare under den tiden och levde tillsammans med sin fru och dotter, men gjorde också en del inbrott vid sidan om för att få vardagen att gå runt. När den tyska invaderande styrkan i juni det året bestämde sig för att nedmontera ghettot i staden och skicka de judiska invånarna till koncentrationsläger såg Leopold sin chans. Han insåg nämligen snabbt att han kunde hjälpa judar att gömma sig i kloaksystemen som han kände till så väl, och sedan ta bra betalt för det."

    Kolla in min fullständiga recension av In Darkness här på MovieZine. 

     
  5. Krönika: Varför är manusförfattare så underskattade?Hur ofta är det egentligen man faktiskt reflekterar ordentligt över att varje film – liten som stor, mainstream som smal, bra som dålig – man sätter sig ner i biosalongen för att se en gång började som ett tomt blad utan innehåll? Vart man än vänder sig för att få sina filmnyheter eller liknande så märker man att en klar majoritet av det man läser rör skådespelarna som rollsatts i kommande filmer. Brad Pitt hit och Scarlett Johanson dit. Regissörer snackas det också en del om, men var är alla nyheter och information som rör stora manusförfattare och vad de pysslar med just nu? Visst, det finns en del om man vänder sig till rätt ställen, men om man jämför med hur det rapporteras om skådespelare så är utbudet pinsamt glest. Givetvis måste tidningar, hemsidor och bloggar anpassa sig efter det som ”säljer” och då vinklas hellre rapporteringen kring exempelvis ”Guardians of the Galaxy” till att handla om Chris Pratt och hans framfart i Hollywood snarare än något så sällsynt som att det är en kvinna – Nicole Perlman – som ligger bakom stora delar av manusarbetet (tillsammans med James Gunn). Hur många av er som läser detta kände till henne innan jag nämnde namnet i den här kontexten? Väldigt få – om några – förmodligen, och ändå tycker ni med stor sannolikhet om ”Guardians of the Galaxy” väldigt mycket och har kanske till och med sett den två gånger på bio redan. Det är också där det grundläggande problemet ligger, att manusförfattare är så orättvist underuppskattade.

    Hela min krönika om manusförfattare finns att läsa här på MovieZine.se. 

     
  6. Malmö Filmdagar 2014: Ytterligare ett års Malmö Filmdagar - spenderade med min kära vän och kollega från Filmmixern, Patrik Linderholm - är nu över. Igår kväll satte jag mig på ett tåg hem mot Kalmar efter tre dagars filmbonanza som resulterade i hela 13 sedda filmer. Som max kan man se 14 stycken, så det “resultatet” är jag väldigt nöjd med. Precis som förra året bjöds det på både högt och lågt, svenskt och utländskt, brett och smalt. Svenska distributörer visar upp allt från young adult-rökare som The Maze Runner till fransk diskbänksrealism á la Dardenne-brödernas Deux Jours, une Nuit. Den sköna blandningen och även tillställningen i sig gör att dessa alldeles för korta dagar i Malmö känns som en filmfestival light, och det stillar festivalbegäret lite i tider då ord som Venedig och Toronto dyker upp smärtsamt ofta i Twitter-flödet. Recensionerna från filmdagarna dyker upp i ljudformat i Filmmixerns iTunes-flöde, och kan även hittas här på MovieZine.se. Sen - främst för att jag inte kan hålla mig från att skriva lite - bjuder jag också på en TOPP 5-lista i skriftlig form nedan. 

    Read More

     
  7. The One I Love (2014): "Finns det en enda människa på denna planet som inte har tröttnat på den klassiska "dysfunktionellt par försöker hitta varandra igen"-mallen som ligger till grund för hälften av alla "romcoms"? Ytterst osannolikt. Även Charlie McDowells lysande "The One I Love" bygger till viss del på den mallen, men tack vare en tidig twist i handlingen blir resultatet något alldeles unikt. Filmen öppnar med en terapisession där vi möter det gifta paret Ethan (Mark Duplass) och Sophie (Elisabeth Moss) vars äktenskap inte riktigt har gått som de hade tänkt sig. Många olika faktorer – men framför allt ett ”snedsteg” som Ethan gjorde tidigare i relationen – har gjort att den romantiska magi som fanns där till en början nu är nere på minimum. Sexlivet är obefintligt, frustrationen växer och känslan av klaustrofobi i deras eget hem börjar bli kvävande. Efter ett helhjärtat försök att återskapa den första dejten misslyckas fatalt föreslår deras psykolog (Ted Danson) att de ska spendera en helg i en mysig sommarstuga som finns tillgänglig för uthyrning. Han berättar varmt om hur han skickat andra par dit och att de kommit hem som nykära, vilket leder till att Ethan och Sophie bestämmer sig för att nappa på erbjudandet. 

    Läs min fullständiga recension på MovieZine genom att klicka här. 

     
  8. Calvary (2014): "Med ”The Guard” visade regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh att han är minst lika bra som sin bror Martin (”In Bruges”) på att kombinera skön svart komik med den bittra verkligheten. Med den förvånansvärt sorgliga ”Calvary” har han lyckats igen. Filmen inleder med en scen där den irländska pastorn James Lavelle (Brendan Gleeson) sitter i ett dunkelt biktbås och lyssnar på en av sina församlingsmedlemmars bekännelser. Man ser inte vem det är, men han berättar med sorg i hjärtat om hur han i sin barndom blev sexuellt utnyttjad av en präst och hur det har gett honom men för livet. På grund av detta är han fast besluten om att hämnas på den katolska kyrkan och det ska han göra genom att döda James – vars status som ”god präst” gör honom till en perfekt måltavla – om en vecka. Den anonyma mannen känner nämligen att mordet på en präst med dragning åt pedofili skulle vara ett alltför lindrigt straff för kyrkan. ”Get your affairs in order” säger han, och lämnar biktbåset."

    Kolla in min fullständiga recension av Calvary på MovieZine genom att klicka här. 

     
  9. På grund av kraftig tidsbrist de senaste veckorna så har jag dessvärre inte haft någon möjlighet att skriva långa fylliga recensioner av James Gunns Guardians of the Galaxy eller Jonathan Liebesmans Teenage Mutant Ninja Turtles, men det betyder inte att man inte kan hitta mina omdömen kring dessa filmer på annat håll. Jag är ju nämligen med och driver podcasten Filmmixern också (mer info om den finns i menyn ovan), och där har båda dessa filmer diskuterats i de senaste två avsnitten. I avsnitt 147 (hittas här) är det Guardians of the Galaxy som är huvudfilm, men det blir också snack om Jim Mickles sköna thriller Cold in July och “rockumentären” Mistaken for Strangers. I avsnitt 148 (hittas här) börjar vi med att prata lite om Robin Williams och hans oändligt tragiska bortgång, för att sedan snacka lite om filmsektionen på Way Out West och slutligen djupdyka i Teenage Mutant Ninja Turtles. Mycket filmgodis i båda dessa två alltså, så missa inte det! Framöver kommer det förhoppningsvis komma lite fler skrivna recensioner här på bloggen också. 

     
  10. Almost Famous (2000): “Med den delvis självbiografiska ”Almost Famous” berättar regissören och manusförfattaren Cameron Crowe om sin tid som tonårig skribent hos prestigefyllda Rolling Stone Magazine. Det är välgjort, fyllt av hjärta och laddat med gungig energi. Storyn tar vid år 1973 och i dess centrum hittar vi 15-åriga William Miller (en version av Crowe själv) som spelas av Patrick Fugit. William bor i San Diego och är omåttligt kär i journalistik och musik (särskilt rock), två intressen som han vill jobba med när han blir äldre. Han skriver så mycket han kan på fritiden och försöker få sina texter publicerade, samtidigt som hans oändligt överbeskyddande mamma (Frances McDormand) gör allt för att han ska söka sig till en ”säkrare” yrkesbana så långt borta från droger som möjligt. När hans texter hamnar hos den mytomspunna rockjournalisten Lester Bangs (Philip Seymour Hoffman) börjar karriären öppna upp sig på allvar.”

    Kolla in min fullständiga recension av Almost Famous på MovieZine.se genom att klicka här.

    Missa inte heller min intervju med Tony Revolori, nykomlingen som gör huvudrollen i Wes Andersons The Grand Budapest Hotel