1. The Knick (start 2014): ”När filmskaparen Steven Soderbergh efter många års rykten drog sig undan från branschen var det många som blev besvikna. Men att Soderbergh pensionerat sig från just film betyder inte att vi inte längre får se hans utsökta rörliga bilder. Med perioddramat ”The Knick” hamnar han mitt i TV-världens spännande renässans och levererar på mästerlig nivå. ”The Knick” är kort för ”The Knickerbocker”, namnet på det New York-sjukhus där seriens huvudperson Dr. John Thackery (Clive Owen) arbetar i början på 1900-talet. Thackery är en briljant läkare som passionerat drivs framåt av ett begär att utveckla och effektivisera läkekonsten i en tid då omvälvande upptäckter låg precis runt hörnet. Dessvärre är han också kraftigt kokainberoende och måste oavbrutet känna av drogens rus för att kunna fungera i sitt arbete. Serien tar sin början när hans närmaste vän och mentor tar livet av sig efter en misslyckad operation, vilket inleder en ytterst instabil period på sjukhuset.
”

    Läs min fullständiga recension av Steven Soderberghs TV-serie The Knick här på MovieZine.se 

     
  2. Back to the Future (1985): "Det finns få filmer som inkapslar 1980-talet så komplett som Robert Zemeckis fulländade klassiker ”Tillbaka till framtiden”. Tillsammans med producenten Steven Spielberg och manusförfattaren Bob Gale gav han oss en oändligt underhållande film vars intelligens, humor och visuella glans håller till fullo än idag. Året är 1985 och tonåringen Marty McFly (Michael J. Fox) handskas med allt som varje tonåring får handskas med; tjatande lärare, föräldrar som inte förstår honom och den första sprudlande kärleken. Den mest stabila pelaren han har i sitt liv är ironiskt nog kanske den mest instabila och excentriska personen, professor Emmett ”Doc” Brown (Christopher Lloyd). Trots åldersskillnaden är de mycket goda vänner, och Marty gillar att ta del av Docs skruvade experiment och uppfinningar. De allra flesta av dem har varit obetydliga eller rent av misslyckade, så det är med viss skepticism som Marty beger sig ut till en stängd galleria för att bevittna den senaste innovationen."

    Kolla in mina fullständiga recensioner av Back to the Future (länk), Back to the Future Part II (länk) och Back to the Future Part III (länkpå MovieZine.se

     
  3. Gone Girl (2014): Engelsk kortrecension från mitt Letterboxd-konto: Pretty trashy, but in a good way. I really liked this film overall, but it has some serious flaws that keep it from being one of director David Fincher’s best. The “big thing” that happens halfway through was so much more crushing in Gillian Flynn’s novel (which I read about a year ago), and that is not just because I knew what was coming. The thing is, much of the effective storytelling in the book is done in diary form, and that particular bit translates very poorly to film. I can’t say more than that without going into spoilers, but see it and you’ll understand what I mean. Also - in some scenes - Fincher tries to keep a very high pace when it comes to the dialogue, editing and such, á la “The Social Network”. The problem is that the screenplay is very far from Aaron Sorkin-quality, so it just feels hasty and strange most of the time. On the positive side, both Ben Affleck and Rosamund Pike are great and capture the essence of the characters we have come to know. This can also be said about Neil Patrick Harris, Tyler Perry, Carrie Coon, Kim Dickens and Emily Ratajkowski, all of whom perform well in their supporting roles. Cinematographer Jeff Cronenweth is on top of his game and Trent Reznor and Atticus Ross deliver their best and most ominous score yet, which says a lot. All things cosidered, Fincher has once again delivered a competent, suspenseful, entertaining and well crafted thriller, but I can’t really shake the feeling of slight disappointment.

    UPPDATERING: Nedan har jag lagt till lite tankar kring slutet i filmen och en del av de obefogade - enligt mig - klagomål som vissa lagt fram i sina recensioner. Det blir med andra ord en saftig SPOILERVARNING här, så läs inte vidare om du inte har sett filmen.

    Read More

     
  4. Trailern till Inherent Vice är här! Sedan jag började blogga lite mer sporadiskt för något år sedan är det väldigt sällan jag skriver om nya trailers som kommit ut. Det brukar jag istället hålla mest till twitter, där jag länkar och skriver någon form av kort omdöme. Men när världens absolut bästa - enligt min ödmjuka och högst subjektiva åsikt - manusförfattare och regissör Paul Thomas Anderson (mannen bakom exempelvis Boogie Nights, Magnolia, There Will Be Blood och The Master) släpper nytt så räcker inte 140 tecken särskilt långt. Tankarna och känslorna började sprudla redan imorse när jag vaknade, slog mig ner framför datorn och beskådade denna skruvade trailer (finns inbäddad längst ner i inlägget). Jag är alltid oerhört förväntansfull vad Anderson än gör, men det fanns ändå ett visst gnagande tvivel hos mig inför det här projektet. Framförallt handlar det om att jag tycker det är lite blekt att han nu för första gången regelrätt adapterar en annan persons verk (en roman skriven av Thomas Pynchon, som jag inte läst) istället för att skriva ytterligare ett av hans briljanta originalmanus. Sen kan man väl rent generellt säga att jag tycker att Anderson är som allra bäst när han gör sina mest allvarliga och mörka filmer - There Will Be Blood är min favoritfilm genom tiderna - och enligt tidiga reaktioner är detta inte en av dem.

    Read More

     
  5. Min första opera. Så länge tillbaka som jag kan minnas så har min mamma velat gå på opera. Vid väl valda tillfällen har hon berättat om hur hon alltid varit fascinerad av denna konstform, och hur hon skulle vilja uppleva det tillsammans med hela familjen. Det är just den där sista biten där som gjort att det har varit svårt att koordinera och få ihop, eftersom min yngre syster Lina bor i Skövde och jobbar inom det militära. Men det här året – då mamma fyllde 50 i maj – bestämde vi (jag, min flickvän Amanda, Lina, hennes pojkvän Jimmy, mamma och pappa) oss för att göra slag i saken och verkligen få det att bli av. Det fick vi också, när vi igår – efter evigt bilköande till följd av bokmässan – anlände till Göteborg och begav oss mot operan i hamnen efter lite restaurangkäk. Väl där köpte vi oss lite gott att dricka och letade oss upp till den balkong där vi skulle sitta. Vi slogs alla över hur oerhört vackert det var inne i själva “teatern” och började bli relativt förväntansfulla inför starten, vissa av oss mer än andra.

    Kolla in den fullständiga texten här på Östran. 

     
  6. Krönika: Svärtan bakom komiken. Reaktioner som ”jag är minst sagt skeptisk till det här” och ”NO NO NO!” kunde vi läsa här på MovieZine för några dagar sedan, när nyheten släpptes om att skådespelaren Vince Vaughn kommer göra en av huvudrollerna i den andra säsongen av HBO:s ”True Detective”. Det dröjer bara minuter, sen är motorsågen framme på flera håll. Förmodligen grundar sig den här typen av förutfattade åsikter i att man gärna förknippar Vaughn med hans komiska sidor och de många skräpkomedier som han medverkat i. Detta är helt förståeligt och på många sätt logiskt då de utan tvekan utgör den största biten av hans karriär, men det är samtidigt ett väldigt begränsat perspektiv. Det är ju nämligen så att han har gjort en del annat, och det är de titlarna man måste vända sig till om man ska kunna dra någon form av vettiga slutsatser kring hur prestationen i ”True Detective” kommer att arta sig. För om det är något vi vet om den serien så är det att den i princip ligger så långt ifrån komedi som man kan komma. Om man tar en närmare titt på Vaughns meritlista så uppenbarar de sig en efter en, filmerna där han verkligen har fått visa att han kan hantera långt mycket mer allvarliga och komplexa roller än Billy i ”The Internship”.

    Kolla in den fullständiga krönikan här på MovieZine.se!

     
  7. In Darkness (2011): "Med mästerverket ”Schindler’s List” fastetsad på världens näthinna för all framtid är det svårt för andra filmer om förintelsen att glänsa. Agnieszka Holland gör ett tappert försök med sin ”In Darkness” och når ganska högt, men inte ända fram. Den verklighetsbaserade och godhjärtade hjälten i den här filmen är Leopold Socha (Robert Więckiewicz) som vi möter i den polska staden Lwów år 1943. Han jobbade som kloakarbetare under den tiden och levde tillsammans med sin fru och dotter, men gjorde också en del inbrott vid sidan om för att få vardagen att gå runt. När den tyska invaderande styrkan i juni det året bestämde sig för att nedmontera ghettot i staden och skicka de judiska invånarna till koncentrationsläger såg Leopold sin chans. Han insåg nämligen snabbt att han kunde hjälpa judar att gömma sig i kloaksystemen som han kände till så väl, och sedan ta bra betalt för det."

    Kolla in min fullständiga recension av In Darkness här på MovieZine. 

     
  8. Krönika: Varför är manusförfattare så underskattade?Hur ofta är det egentligen man faktiskt reflekterar ordentligt över att varje film – liten som stor, mainstream som smal, bra som dålig – man sätter sig ner i biosalongen för att se en gång började som ett tomt blad utan innehåll? Vart man än vänder sig för att få sina filmnyheter eller liknande så märker man att en klar majoritet av det man läser rör skådespelarna som rollsatts i kommande filmer. Brad Pitt hit och Scarlett Johanson dit. Regissörer snackas det också en del om, men var är alla nyheter och information som rör stora manusförfattare och vad de pysslar med just nu? Visst, det finns en del om man vänder sig till rätt ställen, men om man jämför med hur det rapporteras om skådespelare så är utbudet pinsamt glest. Givetvis måste tidningar, hemsidor och bloggar anpassa sig efter det som ”säljer” och då vinklas hellre rapporteringen kring exempelvis ”Guardians of the Galaxy” till att handla om Chris Pratt och hans framfart i Hollywood snarare än något så sällsynt som att det är en kvinna – Nicole Perlman – som ligger bakom stora delar av manusarbetet (tillsammans med James Gunn). Hur många av er som läser detta kände till henne innan jag nämnde namnet i den här kontexten? Väldigt få – om några – förmodligen, och ändå tycker ni med stor sannolikhet om ”Guardians of the Galaxy” väldigt mycket och har kanske till och med sett den två gånger på bio redan. Det är också där det grundläggande problemet ligger, att manusförfattare är så orättvist underuppskattade.

    Hela min krönika om manusförfattare finns att läsa här på MovieZine.se. 

     
  9. Malmö Filmdagar 2014: Ytterligare ett års Malmö Filmdagar - spenderade med min kära vän och kollega från Filmmixern, Patrik Linderholm - är nu över. Igår kväll satte jag mig på ett tåg hem mot Kalmar efter tre dagars filmbonanza som resulterade i hela 13 sedda filmer. Som max kan man se 14 stycken, så det “resultatet” är jag väldigt nöjd med. Precis som förra året bjöds det på både högt och lågt, svenskt och utländskt, brett och smalt. Svenska distributörer visar upp allt från young adult-rökare som The Maze Runner till fransk diskbänksrealism á la Dardenne-brödernas Deux Jours, une Nuit. Den sköna blandningen och även tillställningen i sig gör att dessa alldeles för korta dagar i Malmö känns som en filmfestival light, och det stillar festivalbegäret lite i tider då ord som Venedig och Toronto dyker upp smärtsamt ofta i Twitter-flödet. Recensionerna från filmdagarna dyker upp i ljudformat i Filmmixerns iTunes-flöde, och kan även hittas här på MovieZine.se. Sen - främst för att jag inte kan hålla mig från att skriva lite - bjuder jag också på en TOPP 5-lista i skriftlig form nedan. 

    Read More

     
  10. The One I Love (2014): "Finns det en enda människa på denna planet som inte har tröttnat på den klassiska "dysfunktionellt par försöker hitta varandra igen"-mallen som ligger till grund för hälften av alla "romcoms"? Ytterst osannolikt. Även Charlie McDowells lysande "The One I Love" bygger till viss del på den mallen, men tack vare en tidig twist i handlingen blir resultatet något alldeles unikt. Filmen öppnar med en terapisession där vi möter det gifta paret Ethan (Mark Duplass) och Sophie (Elisabeth Moss) vars äktenskap inte riktigt har gått som de hade tänkt sig. Många olika faktorer – men framför allt ett ”snedsteg” som Ethan gjorde tidigare i relationen – har gjort att den romantiska magi som fanns där till en början nu är nere på minimum. Sexlivet är obefintligt, frustrationen växer och känslan av klaustrofobi i deras eget hem börjar bli kvävande. Efter ett helhjärtat försök att återskapa den första dejten misslyckas fatalt föreslår deras psykolog (Ted Danson) att de ska spendera en helg i en mysig sommarstuga som finns tillgänglig för uthyrning. Han berättar varmt om hur han skickat andra par dit och att de kommit hem som nykära, vilket leder till att Ethan och Sophie bestämmer sig för att nappa på erbjudandet. 

    Läs min fullständiga recension på MovieZine genom att klicka här.